Psykopatologin snart över

Psykopatolgin börjar närma sig sitt slut..

Och jag märker att jag inte har skrivit i bloggen på länge. Varför vet jag inte, men förbättra mig ska jag. Kanske är jag inte speciellt van eller duktig på att skriva, eller så flyger tankarna fram och tillbaka – fram och tillbaka. 

Nu är det onsdag kväll och jag har precis avslutat en grupparbetsdag. Vi är nu inne på examinationsmomentet på E:1:1 och det går framåt. Den filmen vi fick se heter Breaking the Waves. Den fick mig att känna mig illa till mods hela måndagskvällen och jag minns att jag hade svårt att sova den natten. Den handlar om en ung kvinna som går till extrema uttryck för att blidka sin gud och sin man. Miljön kring karaktärerna är en karg ö utanför skottland och man riktigt känner i märgen att detta är en mycket destruktiv miljö som snarare gör hennes sjukdom värre.

Samtidigt känns det konstigt att sitta och skriva om filmen på ett objektivt och distanserat sätt. Diagnoser hit och diagnoser dit. Egentligen vill man bara åka ut till denna ön, ta hand om henne, se till att hon får ett bättre självomhändertagande och att hon ska kunna känna lycka igen. Jag känner att Bess – som hon heter i filmen – har väckt hjälparen i mig.

Vad det gäller självdestruktivitet är det nog väldigt vanligt hos de allra flesta – i små doser. Nästan dagligen stjälper jag i mig den där extra koppen kaffe, trots att jag vet att det kommer göra mig mer stirrig och neurotisk och uppvarvad. Man äter den där påsen med godis på söndageftermiddag trots att man vet att man kommer få sockerchock och antagligen efteråt kommer känna sig en aning förslappad. Jag menar inte att detta är självdestruktivt i den mån att DSM – IV skulle ettikettera en, men jag tror att det är lätt att hamna i mönster där man har svårt att se de långsiktiga konsekvenserna av det man gör. Man gör det man behöver för stunden och det är lätt att man fastnar i en ond spiral eller cirkel. Detta är nog mycket mänskligt men inte för den sakens skull mindre viktigt att reflektera över.

Nu när psykopatologin nästan är klar känner jag att jag har lärt mig en hel del – särskilt lärdomen att det är människan och inte diagnosen man behandlar. Detta kan tyckas självklart, och jag har alltid haft tankegången att varje människa har en komplex bakgrundshistoria och omplex miljö hon eller han lever i. Ändå är det lätt att falla i den såkallade kognitiva tankefällan etikettering och då glömma att människor är mycket mer än bara sin diagnos.

Detta var mina tankar för denna gång.

Sven

Tankar inför neuron

Ja. Så. Då är vi snart examinerade från psykopatologikursen. Det gick fort, mycket fort. Men det är okej. Neuropsykologi, som är nästa kurs, är ju lite på samma tema.

Från att ha blivit matade med alla psykologiska teorier om hur unik människan är och hur varje människa har sin egen historia, sina egna scheman, sina egna sätt att möta världen och sina känslor inför den, går vi nu till att bli matade vad vi faktiskt har gemensamt.

Psykopatologin pekar på att vi kanske är unika som individer, men att vi borde ändå, någonstans, ha begränsade möjligheter vad gäller hur vi reagerar på stressade situationer utifrån våra gemensamma kulturella och sociala sammanhang och våra någotsånär lika biologiska utgångspunkter. Det motsätter inte nödvändigtvis varandra.

Neuropsykologin fördjupar sig i de biologiska likheterna. Den försöker kartlägga utgångspunkten för våra emotioner och kognitioner, hitta gemensamma nämnare, förstå funktionerna. Otroligt intressant, i mitt tycke. Vad är egentligen en känsla? Vad är egentligen en tanke?

Någonstans kommer jag att tänka på Liftarens guide till galaxen och svaret 42. Neuropsykologin är lite inne i samma veva. Vi vill så gärna ha svar på vad tankar och känslor egentligen är och hur de ser ut, att vi glömmer att vi inte riktigt förstår svaren om vi inte, egentligen, förstår vad vi frågar. Serotonin, GABA, prefrontala cortex etc – visst. Men varför kan två personer med samma biokemiska uppsättning och samma ytliga symptom reagera helt olika på samma medicin, till exempel?

Jag vet då inte. Det är egentligen fel att likställa tanke med språk och också att det är fel att skilja tanke från känsla. En tanke kan ge sig uttryck i en impuls, i en känsla i kroppen, i vårt sätt att röra och föra oss på, i hur vi reagerar på någonting. När vi sen verbaliserar den så tror jag inte längre att det är en tanke på samma sätt. Den har inte längre samma grepp om oss.

Likaså tror jag inte heller att vi kan ha en tanke som inte är förankrad i en känsla. Känslorna är linsen vi betraktar världen genom. Om vi är skitarga och ändå tänker att ”det här är inte bra” så är det för att vi nånstans därunder har en känsla av att det inte är bra att vara arg just nu. Det är väl det KBT arbetar med. Genom tanken kommer man åt känslan och inte tvärtom, som PDT.

Men iaf, det är mycket lättare att försöka förstå syftet. Känsla och tanke syftar till att sortera och tolka information som kommer från  våra sinnen. Från början var detta inte jättekomplicerat. Sen poff, skedde en mutation nånstans och någon liten individ började tänka lite mer med prefrontala cortex. Vi utvecklade kapaciteten till tidsuppfattning och kommunikation via symboler. Därmed kunde vi överföra information mellan individer på ett mer effektivt sätt än med enbart DNA.

Om det är så att tanken är till för att behandla information som kommer utifrån, finns det ingen anledning för evolutionen att låta oss definiera vad tanken eller medvetandet är med tankens hjälp. Då blir det komplicerat att utröna vad tanken egentligen är med bara tankens hjälp. Det är väl lite det som Buddha kom på, den gamle liraren...

Dock jobbar vi som släkte för att kartlägga och förstå oss själva. Vi belönar de som bygger datorer, som utforskar sätt att efterapa hjärnan, som låter oss komma närmre en förståelse av vad vi egentligen har innanför pannbenet. Alltså är det adaptivt nu när vi bemästrat vår omgivning så pass mycket att den inte är farlig för oss som släkte på samma sätt längre. Evolutionen lever vidare.

Många experiment som syftar till att förstå exempelvis hur småbarn kan lära sig språk så väldigt fort använder just datorer och komplicerade logaritmer. Men det är fortfarande bara en enkel mekanism, en tanke frikopplad från känslan och från kroppen. Vi kommer säkerligen konstruera biologiska datorer i framtiden för att djupare undersöka oss själva. Frågan är om vi kommer kalla det för en dator eller en ny djurart. Kanske blir det både och. Men om jag ska vara cynisk så blir det förmodligen en dator så att någon kan ta patent på det.

Enligt psykologiska teorier formar tidiga känslor, upplevelser och språk vårt sätt att tänka och känna. Det måste väl gå att hitta inom neuron eventuellt? Varje individuell hjärna bör se annorlunda ut, såklart med vissa gemensamma strukturer. Tänk då, om vi fullt ut skulle veta hur hjärnan och kroppen fungerade och kunde läsa av det. Varje hjärna skulle bära sina ärr, berätta sin egen historia.

Tänk om vi skulle kunna skanna av det och på något vis ta det till oss. Möjligen skulle vi inte ens behöva prata längre. Optimal förståelse av varandra, parallellkopplade. Skulle vi bli en organism, uppnå den här sammansmältningen med omgivningen som vissa psykotiska personer kan uppleva? Är vi som släkte mentalsjukt? Inte för att jag tror att vi kommer kunna förstå vår egen hjärna på väldigt lång tid, om någonsin. Men ändå.

Öh ja. Men neuron kommer nog bli kul fast förvirrande. 42.

Psykopatologi part II

Jag läser nu Nancy McWilliams bok Psykoanalytisk diagnostik och påverkas en del av den i mitt tänkande. Jag har inte helt och hållet koll på vilka av dessa tankar som är mina och vilka som kommer från boken och kommer inte heller anstränga mig för att utröna det. Ni måste skriva om något av det jag skriver är feluppfattat eller om ni inte håller med. Men till saken:

I utvecklingspsykologin (termin 2?) läser man om optimal frustration. Det är en term som jag finner särdeles intressant, för det verkar som att den kan appliceras på så många olika områden av våra liv. Inte i sin snäva betydelse - termen optimal frustration används egentligen bara inom barns utveckling. Den betyder ungefär att ett barn ska få uppgifter och utmanas precis rätt. Den ska inte finna tillvaron för svår och inte heller för lätt. Den behöver gränser att röra sig inom, trygga gränser så att den vågar utforska.

Men vi fortsätter utvecklas livet genom och jag tycker att det kan vara intressant att betrakta livet genom en lins av "optimal frustration". Vi behöver en tillvaro som varken känns för lätt eller för övermäktig. Det fungerar faktiskt också på gruppnivå när vi i vuxen ålder arbetar tillsammans. Studier visar en väldigt stark kausalitet - gruppens prestation påverkar hur väl individerna i gruppen tycker om varandra. Det läser man på termin 4. Jag tycker det är intressant hur människan i grupp fungerar ungefär likadant som människor på individnivå, fast med mer extrema svängningar. Nåväl. När det gått fel i individens utveckling kan det beskrivas ungefär så här:

En människa med alldeles för många gränser blir inte fullt ut människa (fullt funktionell). Om vi har alldeles för många regler som säger till oss hur världen kan fungera, om alltings påverkan på vartannat, blir vi hämmade. Det blir för mycket att ta in – konsekvenstänket blir alldeles för långdraget och individen ser alla möjliga sorters skräckscenarion framför sig. Det kan leda till att den aldrig vågar utforska. Det är då vi ser ångestproblematik, fobiska rädslor och dylikt.

Något jag inte tänkt på så mycket förut är att en människa utan gränser inte heller blir fullt ut människa. Det är ju genom gränser som vi förstår hur världen fungerar. Vi förstår att en sten kommer falla nedåt eftersom att den är begränsad av gravitationen. Om vi inte förstod det och istället tänkte att vi aldrig skulle kunna förutspå vilket håll stenen skulle flyga åt om vi släppte den, skulle vi aldrig kunna bygga ett stenhus. Vi skulle förmodligen bli panikslagna så fort vi råkade röra vid en sten.

Om en människa då aldrig skapar sig en sammanhängande bild av vad som begränsar oss i den sociala världen kan den inte umgås ”normalt” med andra människor. Dessa människor blir i värsta fall psykotiska – ser inte världen som majoriteten, har föreställningar vitt skilda från majoritetens. De upplever att det finns gränser nånstans men förstår inte riktigt vad det är och kan inte heller uppskatta ungefär var de går. De är konstant rädda, vilket är ganska förståeligt.

Jag vill också ta upp psykopater, eller, personer med antisocial personlighetsstörning. De har inte fått någon konsekvent bild av hur känslor fungerar och således har känslorna mest blivit till ett hinder för dem. Däremot har de ofta tvingats lära sig läsa av andra människor – de kommer ofta från dåliga hemförhållanden där de behöver lära sig vad de ska göra för att undvika exempelvis att få stryk eller värre. De lär sig manipulera människor för att uppnå sina mål. De har fått gränser inom vissa områden – gränser som inte överensstämmer med många andras – men inte vad gäller det känslomässiga området. Alltså känner de inte.

Vidare tänker jag att det appliceras även på oss, vi som vanligen räknas som friska. Möter vi någon som inte stimulerar oss intellektuellt eller känslomässigt men som kanske dyrkar marken vi går på, reagerar vi vanligtvis inte genom att dyrka personen tillbaka. Nej, vi blir smickrade men knappast intresserade tillbaka. Möjligen tvingas vi bli psykopater ett litet tag för att släppa moralen – vårt mål är att få personen att försvinna eller så kanske vi får den att göra oss en del tjänster. Bara för att vi kan och för att vi har behov av det.

Vidare kanske vi råkar ut för någon med följden att vi eller den sätter för höga krav på oss. Vi upplever situationen vara helt omöjlig och svårförståelig. Kanske blir vi då fobiker och börjar undvika den personen? Eller känner vi oss tvingade att umgås med den ändå utan att riktigt egentligen vilja, som led vi av tvångshandlingar?

Det är ju ett kontinuum – ju mer åt vardera hållet den andre är, desto mer reagerar vi på det. Om personen ligger inom vår zon för vad vi klarar av, upplever vi kanske att den är stimulerande. Vi vill såklart umgås med människor som utmanar oss men som inte gör det omöjligt för oss, som stimulerar oss ungefär som spädbarnet, som vi upptäcker världen med (Vygotskys proximal zone of development poppar upp i huvudet) och som hjälper oss förstå saker och ting. Det säger ju sig självt. Vänskap är ju mer ömsesidigt. Men jag hoppas ni förstår min grundtanke.

Vilket ansvar det är att vara människa bland andra människor! Allt vi gör formar världen för vår omgivning och vår omgivning formar oss tillbaka genom en slags ömsesidig optimal frustration. Nu ställer det kanske inte alltid samma höga krav, att vara vän som att vara förälder. Men kanske det är delvis därför ungdomar inte behöver ett barn (generellt sett) för att känna sig optimalt frustrerade.

Häng mig inte för det där sista nu. 

//Sigge

Psykopatologi

Hejhej. Jag har inget avancerat att skriva om denna gången så det blev lite mindre genomtänkt och mer på känsla genom att stolpa upp lite grann vad som rör sig i huvudet mitt just nu.

Vi läser fortfarande om patologi och i takt med att terminen fortgår och böckerna plöjs genom känner man att kunskapen ökar vad gäller psykiatriska diagnoser och diverse mentala tillstånd. Som det bör vara.

Vad gäller att läsa om de olika diagnoserna har man nu gått från det spattiga ”men det här har jag!”, ”men kolla, det där är ju precis som jag är!” och ”seriöst, den där skumma snubben som alltid dreglade och skulle slåss på mellanstadiet hade bergis det här!” och landat i det tryggare ”okej men jag har lite drag av det här” och ”jag kan förstå det här”.

Jag skulle ljuga om jag sa att kursen inte rörde upp en del saker varav mycket inte var bearbetat. Alla har mått mer eller mindre dåligt i sina liv, av och till. Långt ifrån alla har väl egentligen funderat på det. De frågor jag hade vad gällde de perioderna lät i alla fall i mina öron ganska fåniga eftersom jag redan visste nånstans vad svaren är och kände att det inte var någonting att rota i. Det påverkade mig inte nu, väl?

Man är verkligen blind för sig själv, för så hade jag aldrig känt om ”jag” hade varit någon annan. Allting man har varit med om påverkar en och självklart är lilla jag inget undantag. Kognitivt kunde jag förstå det även innan och det var därför jag bemödade mig om att ta upp det i egenterapin. Man förstår så mycket rent kognitivt men det räcker inte alltid till.

En annan insikt rör allt man hör om att man ska vara nöjd med det man har, att man ska acceptera sig själv och vara lycklig för den man är. Visst – man ska acceptera sig själv och vara nöjd med den man är. Dock finns det en risk i den strävan – att uppfatta ”jag” som något statiskt.

Det är mänskligt att vilja förbättra sig själv. Vi har inte minne och känslor för inget – varje erfarenhet ska vi lära oss av och förhoppningsvis bli bättre av. Det förändrar oss och vad vi vill. Man får inte glömma var jag just nu vill hamna sen, eller blanda ihop det med var jag sen vill vara efter det, med var jag då ville vara just nu , eller med var ni vill att jag ska vara. Annars finns risken att fastna i något destruktivt.

För, vi tvingas ju allihop ibland överleva genom en form av självomhändertagande som skulle vara dålig i längden. Detta är inte sjukligt i sig och är vanligen inte vårt fel – vi befinner oss i ett sammanhang där vi av en eller annan anledning inte har något bättre val. Det blir destruktivt först när vi tar med oss denna form av självomhändertagande till andra områden av livet där det inte är nyttigt eller behövligt. I värsta fall påverkar det vår funktionsnivå markant och då kallas det psykisk sjukdom.

Då är det föga förvånande att psykologstudenten känner igen sig i så många av diagnoserna. Vi har nog allihop varit lite borderline vid något tillfälle, haft lite bipolära perioder, blev lite deprimerade när vi var utfrusna i skolan, hade hörselhallucinationer nån gång på fyllan, etc. Det är ytterst mänskligt i kampen för överlevnad. Det finns en gradskillnad och/eller en skillnad i frekvens och varaktighet. Men vi (jag?) påminns ändå om de perioder då vi mådde lite sämre.

Det är väl därför det är så viktigt för psykologen själv att ha koll på sina problem i grunden. Den konfronteras av alla former av psykiskt lidande. Något av det kommer att påminna oss om när vi själva mådde dåligt.

//Sigge