Psykosomatik

Så, nu är man termin femmare. Då lämnar man termin fyra-bloggen bakom sig. Vidare mot nya äventyr! Det var dags att skriva lite kände jag. Lite för att jag när jag skrev det här inte kunde sova och behövde skriva nånting. Därför kommer även detta inlägg att handla mycket om mig och mina upplevelser av att vara student här på programmet.

Under denna första delkurs ska vi läsa psykopatologi, alltså läran om det psykiskt sjuka. Psykiatri. Det är första gången vi gör det. Annars har vi läst praktiska metoder för samtal eller teoretiska modeller för människor i allmänhet.

Kursen började ganska lugnt med en allmän introduktion varpå vi kvickt började med föreläsningar om psykosomatik, nämligen hur psykiska bekymmer eller fenomen kan ge fysisk verkan. Det handlar om allt från värk till ätstörningar till sömnproblem. För att nästan direktcitera vår föreläsare: kroppen som metafor. Alltså ett uttryck för något annat - ett psykiskt bekymmer, något som inte står rätt till.

(Visste ni förresten att om man är en av de väldigt få som äter mat i sömnen – en ”sömnätare” – så äter man företrädelsevis sylt. Det är jättekonstigt. Ingen vet varför. Men sylt är tydligen gött att äta medan man sover. Så om ni vaknar upp och alla syltburkar är tomma så bör ni akta er!)

Nåväl, jag gick till föreläsningen något ur balans pga något som hände just då. Väl där visade det sig att just detta område var nånting som jag har en del erfarenhet av. Hjärtat började bulta, tankarna började snurra i huvudet, associationer gjordes, magen blev mer aktiv. Ett kort tag kunde jag inte riktigt lyssna längre. Jag fäste blicken på ett papper som delades ut innan. Där stod det:

Känslouttryck och vanliga kroppsliga reaktioner från övre delen av mag-tarmkanalen

Ängslan och oro, förbittring, vrede – magsäck – ökad magsaftbildning, ökad peristaltik.

Det var ju nästan för bra för att vara sant. Där satt jag med min arbetande mage och så står det precis det på pappret framför mig. Inte en chans i världen att jag kommer glömma den lektionen eller inte förstå vad som menas. Det är det som gör psykologi både jobbigt och roligt att läsa på samma gång. Det engagerar en på ett personligt plan, det görs till en del av en. På gott och på ont.

Känslor befäster alltså minnen, vilket för mig vidare till nästa punkt: något vi läste om på just den lektionen var alexitymi, oförmåga att känna igen en eller flera känslor i sig själv och andra. Det är ett spektra, man kan vara mer eller mindre alexitym. Människor som är alexityma har ofta dåligt minne och dålig känsla för hur de fragmentariska minnen hör ihop eftersom att känslor är det som lär oss konsekvenserna av vårt agerande och binder samman vår värld.

Det mest grundläggande är typ: en stygg man på hörnet slår mig, jag känner smärta och i framtiden aktar jag mig för den stygga mannen. På samma sätt, om jag får skuld över att nalla ur moster Agdas kakbox kommer jag kanske att be om lov nästa gång.

Vad blir då konsekvensen av att jag får ett ångestanfall, eller vad det nu var, under lektionen? Uppenbarligen beror inte känslan på det jag läser eftersom att andra inte reagerar så, baserat på iakttagelser och på att det enligt min enkla åsikt helt enkelt inte är sannolikt. Det är något i mig det beror på, något i mig som jag bör ta hand om om jag ska i första hand kunna klara utbildningen, i andra hand kunna klara av att jobba som psykolog. Annars får jag hoppa av. Någonting måste hända.

Det konstiga är att jag inte hade en tanke på något av det som väckte den där ångestattacken när jag började plugga psykologi. Jag tänkte att jag haft en helt normal uppväxt, hade aldrig varit i kontakt med psykvården överhuvudtaget. Tänkte att det inte var något komplicerat med mig eller med de människor jag hade omkring mig. Visst, jag hade migrän rätt ofta men det är väl biologiskt? Hade inte ens reflekterat över varför jag kom på tanken att läsa till psykolog. Det verkade bara vara gött.

Men vem har egentligen en ”normal” uppväxt och vilken människa är okomplicerade? Ingen och ingen, tror jag. Men eftersom att ingen har någon normal uppväxt borde det vara normalt. Alltså är det naturligt att vissa mer personliga tankar väcks någon gång under utbildningsens gång eftersom att alla har någonting som berör dem lite mer. Därför kan det vara att förvänta sig att saker väcks som måste gås igenom. Möjligen borde jag ha ägnat det mer åtanke innan jag sökte till psykologprogrammet. Jag ångrar det inte. Men ibland undrar jag om jag klarar av det. Om det inte vore bättre att hoppa av och jobba med typ matte istället.

Utifrån det kan man göra en hel del associationer till existentialismen. Det har vi också läst. Fast det låter jag er göra själva.

//Sigge