Betraktelse

Det var ett tag sen jag skrev så jag tänkte att det kanske var dags. Kursen om psykodynamisk behandling är avslutad och den om kognitiv behandling påbörjad. Jag sitter på den andra lektionen och slås av ett antal saker som jag nu tänker gnälla över här nedan.

Den första är en gammal observation som säkert är välkänd för de flesta: psykodynamiskt orienterade föreläsare har (om möjligt) oftast skägg. De bär en klassisk psykologkofta, de är lite äldre och föreläsningarna med dem känns mer som ett mysigt, förtroligt samtal där man känner sig lite som ett väl omhändertaget barn, vilket kanske också är tanken. Tekniska hjälpmedel har man inte hört talas om. På sin höjd används kanske gamla overheads.

KBT-föreläsare däremot, de har ofta kavaj på sig. De framstår som välskötta och är det en kvinna som föreläser är hon ofta strax över trettio och blond. Det är klart och tydligt en föreläsning och inte ett samtal. Den är inte strikt, men den känns strukturerad och vanligtvis har föreläsarna flashiga powerpoints som kanske förts över till datorn via minneskortet på sin iPhone som de slår över till ljudlös strax innan föreläsningen börjar.

Det andra jag slås av är språkbruket.

När vi läste om psykodynamisk behandling kunde språket bli väldigt kryptiskt och svårtillgängligt. Upplägget på kursen var en serie seminarium som gav plats till diskussioner och egenhändigt tänkande. Man pratade mycket om objektrelationer, överföring, motöverföring, förmåga till att leka med tanken och andra stora abstrakta områden som kräver av studenten en viss förmåga att sätta sig in i ett helt nytt sätt att tänka.

Kognitiv behandling använder, hitills, ord som är lätta att förstå i sammanhang som känns logiska. De pratar om tankar, känslor, uppmärksamhet, syn på sig själv och andra etc. Det är lättillgängligt, känns jordnära, nära vardagen på ett helt annat sätt. Det slog mig att vi förmodligen allihop KBT:at oss lite till vardags livet genom och att jag absolut kan se att det fungerar.

Jag tycker att det är lite synd. När vi satt på förra kursen blev jag ibland lite förlägen – tänk om någon oinvigd vandrat in och hört hur långa tankegångar vi kunde få bara utifrån en dröm om att krossa katthuvuden? Nu satt vi bara och ”lekte med tanken”, men ändå.

Samtidigt tror jag att det är en av styrkorna i den psykodynamiska teorin; det rena förklaringsvärdet -  verktyg att förstå nästan vad som helst på nästan vilket vis som helst. Ibland dock svävar den iväg. Den tar en under armen och sätter sig på ett abstrakt moln som blåser bort mot horisonten och från verkligheten på ett sätt som inte känns helt okej.

Men jag tror också att KBT inte riktigt alltid räcker till. Det är någonting som saknas. Det känns lite för enkelt, lite för tydligt. Exempelvis berättade vår föreläsare på PDT-kursen om en patient som regredierade så mycket att den inte längre kunde tala under sessionerna utan började jollra (tror jag?). Kan KBT förklara det? Hade en person som gått genom en sådan upplevelse via PDT i slutändan fått mer hjälp om den gått genom en KBT-behandling istället?

En tredje sak jag slogs av efter en stund: jag hade börjat tänka antingen-eller utan att tänka på det själv. Jag har ju tidigare kommit fram till nån slags slutsats om att man behöver båda två, utifrån vad jag hört av kliniskt aktiva psykologer som hävdar det och min egen oförmåga att övertygas av varken eller.

Vidare glöms andra perspektiv bort – var är den existentiella terapin? Var är den interpersonella? Var är den humanistiska? Jag vill veta mer. Förmodligen är det väl bara att slå upp en bok och läsa. Men jag är lat, så istället gnäller jag här. Så, om ni läst så här långt och hoppats på nån slags bra slutsats så fick ni tji den här gången.

Simma lugnt

//Sigge

Nu är verkligen egenterapin snart över!! Del 2 eller vad säger man

Nu när påsken kom och gick fick jag - utöver en massa spännande insikter av vad för mycket påskmat kan göra med ens kagge - en ganska ångestväckande känsla av att jag gått 48 av mina 50 gånger. Jag har två veckor kvar  och seperationer är inte riktigt my cup of tea.

Men på samma gång känns det också rätt bra att sluta; jag har många gånger känt mig irriterad på tanken "att nu måste jag ta mig till min egenterapi" igen. Men nu så här på slutet känner jag vilken mångfacetterad upplevelse det har varit, en erfarenhetsberikelse:

Jag har fått tala om känslor på ett sätt som är svårt att diskutera med en person man redan känner.
Jag har fått övervinna min rädsla för att tala om svåra saker. Detta är en erfarenhet av holding/containing begreppet - att någon klarar av att lyssna.
Jag har fått ligga på en divan och tala som en riktig viktoriansk neurotiker. Skämt åsido, jag har fått tillfälle att bli mindre skeptisk mot det här med att ligga ner. En dag var jag helt enkelt redo att pröva och det har gett mig mersmak måste jag säga.
Jag har, som jag säkert sagt innan, fått en bättre tidsuppfattning när det kommer till att egenterapi tar tid, vilket får mig att känna ännu mer respekt inför yrkestiteln.

Nu är det Valborg,

Sven

Konkret och abstrakt

Det har farit runt en del andra tankar på sistone också. Bland annat om abstrakt gentemot konkret tänkande. Jag ska skriva en artikel om det här för samtalpågår, psykologprogrammet i Lunds nättidning. Artikeln kommer snart; skillnaden är att den kommer hålla sig mer till det faktiska innehållet.

I alla fall, vi fick tillfälle att gå på ”speeddejting” med tre yrkesverksamma psykologer. Gemensamt för alla var att de sysslade med traumatiserade människor. En med barn, en med ungdomar och en med vuxna. De arbetade med lek, dans respektive symboldrama. Ofta var de traumatiserade ensamkommande flyktingar från krigsdrabbade områden.

Gemensamt för de många av de lekande barnen och de dansande ungdomarna var att de till en början inte lekte eller dansade alls. För att förklara detta målade lekterapeuten upp en teoretisk förklaringsmodell:

Barnens fantasivärld är alldeles för ångestfylld och skrämmande eftersom de har haft så hemska upplevelser. Vår inre fantasivärld som ofta används för att predicera framtiden baseras på sånt vi har varit med om förut – och att stiga in i ett som-om scenario skulle vara att bjuda in demonerna. Det kan handla om en rädsla för att återuppleva en liknande hemsk händelse igen.

Därför fokuserar de på nuet, de vågar inte stiga ur här-och-nu. Det är väldigt dramatiskt men det är nog någonting som vi alla kan relatera till och som fyller en funktion om det inte blir för starkt. Allihop har vi väl rädsla inför saker – exempelvis en tenta.

Vi blir knappast hjälpta av att sitta och fantisera om ”hur kommer det att gå?” när vi har tentaångesten – då kommer vi fyllas av skräckscenarion: ”det går åt helvete ändå”, ”det är ingen mening att jag pluggar”, ”jag är dålig på tentor” etc. Nej, det är mer konstruktivt att trycka bort det där, fokusera på det konkreta här-och-nu (dvs att läsa boken, diskutera med andra kursare kring vad innehållet etc). Genom det märker att vi kan lära oss och vår fantasivärld ändras. ”Kanske kan jag klara detta ändå”. Ångesten försvinner. Men det kräver att vi går tillbaka till vår fantasivärld vilket dessa barn förståeligt nog inte klarar.

Den andra extremen som främst syns bland barnen är att enbart leva i en skapandeprocess. En ”frisk” fantasivärld tar in intryck från omvärlden och förändras med den, utvecklas och blir ständigt en annan. Den integrerar perceptioner av verkligheten med fantasin. Med hjälp av den förstår barnet verkligheten bättre.

Ett barn som är traumatiserat kan ”låsa in sig” i en egenhändigt skapad fantasivärld. Vid första anblick kan den verka vara väldigt kreativ och utvecklad, men det blir uppenbart när man följer barnets lek över tid att den inte förändras. Samma mönster återkommer, samma figurer som vill samma saker finns ständigt där oavsett vad barnet leker med. Dessa barn klarar inte att återgå till den konkreta världen här-och-nu och integrera den med sin fantasivärld.

Vad händer med de "inlåsta" barnen när de blir vuxna då? Nu kanske jag drar på lite för hög växel, men kanske är det det fenomenet vi ser bland riktigt stora artister, exempelvis inom musiken? De har sin speciella stil som de kör och inte förändrar överdrivet mycket – de producerar låtar på samma tema. Sen tar de livet av sig. Kanske klarade de till slut inte av att leva i det konkreta här-och-nu. Jag tänker på Curt Cobain och alla de andra som tog livet av sig vid 27 års ålder. Andra artister byter stil, utvecklar sig, låter annorlunda och tappar/byter fans. Jag vet inte, förmodligen funkar inte den liknelsen. Det var bara en tanke...

Naturligtvis lever vi alla i nån slags normalvariation. Vissa av oss drömmer sig bort, andra är mer marknära. Dock tror jag att det är ett väldigt viktigt område, särskilt för oss som psykologer. Vi måste någonstans våga finnas kvar i ångesten som kommer uppstå i mötet med en människa som mår dåligt, se det konkreta, jobba med det, för att därefter lämna det konkreta och gå in i en fantasivärld, abstrahera, leka med olika tankar, göra om, förändra och återföra det till den konkreta världen. Man kanske kan kalla det för att lära en vuxen leka?

Jag tror att vi kommer prata om detta i kommande kurs när vi läser om psykodynamisk behandling.
-Sigge

Så. Då var neuron över.

Det var ett tag sen jag skrivit. Delvis för att mina sömnbesvär kickade igång på riktigt. Gick till vårdcentralen och fick sömntabletter men fick ont i bröstet istället. Gick tillbaka varpå jag efter en halvtimme blev tillsagd att jag hade ångest och diagnosen generaliserat ångestsyndrom och antidepressiva utskrivna. Fick fylla i ett frågeformulär som visade att jag dessutom var måttligt deprimerad (?). Det kändes lite surrealistiskt. Hade aldrig uppfattat mig som deprimerad eller överdrivet ängslig. Där ser man? Tabletterna hjälpte inte alls dock, snarare tvärtom, men fick senare en annan sort som verkar funka bättre. Nu sover jag som fan.

Det får en att fundera på maktperspektivet. Jag får liksom köpa deras förklaring och det funkar tydligen eftersom jag nu sover. Jag var deprimerad och sov illa. Fick tabletter, mår mer eller mindre likadant men sover bättre. Alltså är jag inte deprimerad längre. För mig känns det underligt. Jag fann mig tänka på min värld i andra banor pga det de sa. De definierade min verklighet åt mig. Det verkar ju fungera för mig, men jag tänker att det kanske inte alltid blir så. Och då är man i en väldigt utsatt position. Även om jag inte lär hamna i läkaren på vårdcentralens position är det en bra erfarenhet att ha med sig oavsett för liknande situationer lär uppstå i alla situationer där expertkunskap konsulteras.

Min brist på skrivande beror också delvis på att jag inte har haft nåt upplägg på ett intressant inlägg. Men nu medan jag steker ett ägg fick jag en idé om ett tillägg för ett frilägg av pinfärska, tilltänkta tankar. Tur.


Kanske ska börja med en allmän reflektion kring neuron. I början var det skitsvårt, allt var asrörigt och ingenting kopplade, självförtroendet sjönk. Men sen när begreppsförvirringen lade sig, insåg jag att det inte var jag som var rörig utan snarare att neuropsykologi som ämne är rörigt. Man får vara lite kreativ med alla olika pussebiltar och försöka bygga sig en egen liten teori om hur allting hänger ihop. Jag och två andra kursare pluggade ihop och det vi egentligen gjorde mest var diskutera olika idéer om hur det egentligen låg till.

Det är tvärtom mot vad jag trodde man skulle kunna göra, tvärtom gentemot den första psykobiologikursen som var mer basic. Där fanns det ett svar på allt. Psykobiologikursen var typ gammal forskning som...
bekräftats tusen gånger
på hundra olika sätt
vilket gett upphov till tio teorier
varav en verkar mest trolig.

Typ, generaliserat. Neuropsykologin handlar mer om nuvarande forskning, som typ
gett upphov till tusen teorier
som testats hundra gånger
och bekräftats tio
varav inga för sig verkar särskilt troliga
utan behöver åtminstone fem andra
plus en som du konstruerar själv

Därtill kanske man ska ta i beräkning de tjugonio (?) förvirrade psykologstudenter som denna termin förväntade sig ett svar och fick tusen. Det är frustrerande. Man ser att det finns någon form av sanning i allt det vi läst, den ligger där som en hägring, en oas i öknen, precis bortom räckhåll. Det är säkert ett jättespännande ämne att forska inom eftersom det är så nytt, men att plugga det är frustrerande. Allt man för höra är: Det kan vara så här! Men lika gärna så här! Förmodligen är det både och!

... precis som i alla andra kurser vi läst. Även om det är biologi, förtjänar verkligen neuropsykologin att kallas psykologi. Inte minst pga att all kunskap som är inhämtat på ämnet är förknippat med någon slags lidande, vare sig det är en stackars apa som opererats så att den inte längre kan känna känslor eller en människa som råkat få syrebrist i en viktig (och för forskningen lagom avgränsad) del av hjärnan under en livsnödvändig operation. Det är mörkt, det är svårt, det är lidande, men det är okej för det är i vetenskapens namn och ett nödvändigt ont för det större goda. Ändamålet helgar medlen, är neuropsykologins bistra ledmotto. Nåväl.

Vill också ta tillfället i akt att gnälla lite över salstenta som examinationsform. Jag är inte den som är den, jag kan redigt erkänna att jag i vanlig ordning pluggat för lite även till denna tenta och den miss jag gjorde berodde säkerligen i huvudsak på det. Men de frågade om Klüver-Bucy-syndromet och jag missade den totalt.

Jag hade varit okej med det om jag inte hade haft någon kunskap om detta syndrom alls, men så här är det: Klüver-Bucy-syndrom uppkommer med bilaterala lesioner på amygdala. Jag vet vad bilaterala lesioner på amygdala ger för symptom, men jag hade inte lärt mig namnet på syndromet. Alltså missar jag alla poäng. Jag gillar det inte. Jag som många andra tänker för konkret - jag lär mig innehåll före form (vilket för övrigt är varför jag är så dålig på människors namn om jag inte känner dem). Därför missade jag alla poäng på den tentafrågan trots att jag hade kunskap om det som frågades efter. Nåväl. Det finns en chans att jag klarar mig ändå.

Imorgon börjar en ny kurs, om behandling av psykodynamisk typ. Det ska bli kul.
-Sigge

Tisdagmorgon efter morgonterapin

Nu har det vart egenterapi igen - jag tror jag är uppe i ungefär förtio gånger. Det som från början lät som en evighet (jag trodde från början att femtio gånger var extremt jättemycket) har nu förvandlats till något ändligt.  Dock har det blivit ett antal tisdagsmorgonar (det verkar vara klockan åtta en tisdag som jag har en tendens att boka in alla sessioner, trots att jag är rätt seg så tidigt) och nu inser jag att jag kommer att sakna dem. De där femtio gångerna hade gärna fått vara femtio gånger till.

Om jag ska säga något generellt om egenterapin så är det att jag upplevt att det har tagit sin lilla tid att antingen komma till "insikt" eller att märka att terapion har effekt. Tålamod är nog något av den främsta egenskapen (är tålamod ens en egenskap, allt man lär sig på utbildningen kan vara förvirrande ibland) man bör ha eftersom att det tar sin lilla tid. Jag gick nog in med ett väldigt otåligt sinne: jag bara antog att jag skulle lösa alla mina inre konflikter på ett par sessioner, bli en mycket bättre människa på en månad. Ja, möjligheterna kändes oändliga. Men när man väl sitter där i terapistolen, ligger där på divanen och ska börja dra i de trådar som är känsliga - ja då känner man verkligen ett motstånd.

Uppenbarligen är det ju terapeutens uppgift att försöka förhindra och gräva igenom försvaren, men hur bra terapeut man än har måste man själv också göra det tuffa arbetet. Det har kännts som ett arbete - i början kändes det jättekonstigt att bara prata oavbrutet i nästan 50 minuter utan att egentligen behöva fråga terapeuten någonting alls. jag måste erkänna att detta kändes jätteobekvämt för mig i starten. Det är kanske så att personer som väljer att börja studera till psykolog är mycket bättre på att lyssna än på att prata. Detta kanske är ett försvar i sig - om man känner sig obekväm i en viss situation så kanske man låter den/de andra få mycket större talutrymme och därför flyttar man fokus på sig själv.

Nu måste jag sluta skriva, jag måste skynda mig ut och luncha på stan. Jag tror det behöver bli en uppföljare om dessa tankar kring egenterapin eftersom att jag kände att detta inlägg blev något ostrukturerat.

Sven