Så. Då var neuron över.

Det var ett tag sen jag skrivit. Delvis för att mina sömnbesvär kickade igång på riktigt. Gick till vårdcentralen och fick sömntabletter men fick ont i bröstet istället. Gick tillbaka varpå jag efter en halvtimme blev tillsagd att jag hade ångest och diagnosen generaliserat ångestsyndrom och antidepressiva utskrivna. Fick fylla i ett frågeformulär som visade att jag dessutom var måttligt deprimerad (?). Det kändes lite surrealistiskt. Hade aldrig uppfattat mig som deprimerad eller överdrivet ängslig. Där ser man? Tabletterna hjälpte inte alls dock, snarare tvärtom, men fick senare en annan sort som verkar funka bättre. Nu sover jag som fan.

Det får en att fundera på maktperspektivet. Jag får liksom köpa deras förklaring och det funkar tydligen eftersom jag nu sover. Jag var deprimerad och sov illa. Fick tabletter, mår mer eller mindre likadant men sover bättre. Alltså är jag inte deprimerad längre. För mig känns det underligt. Jag fann mig tänka på min värld i andra banor pga det de sa. De definierade min verklighet åt mig. Det verkar ju fungera för mig, men jag tänker att det kanske inte alltid blir så. Och då är man i en väldigt utsatt position. Även om jag inte lär hamna i läkaren på vårdcentralens position är det en bra erfarenhet att ha med sig oavsett för liknande situationer lär uppstå i alla situationer där expertkunskap konsulteras.

Min brist på skrivande beror också delvis på att jag inte har haft nåt upplägg på ett intressant inlägg. Men nu medan jag steker ett ägg fick jag en idé om ett tillägg för ett frilägg av pinfärska, tilltänkta tankar. Tur.


Kanske ska börja med en allmän reflektion kring neuron. I början var det skitsvårt, allt var asrörigt och ingenting kopplade, självförtroendet sjönk. Men sen när begreppsförvirringen lade sig, insåg jag att det inte var jag som var rörig utan snarare att neuropsykologi som ämne är rörigt. Man får vara lite kreativ med alla olika pussebiltar och försöka bygga sig en egen liten teori om hur allting hänger ihop. Jag och två andra kursare pluggade ihop och det vi egentligen gjorde mest var diskutera olika idéer om hur det egentligen låg till.

Det är tvärtom mot vad jag trodde man skulle kunna göra, tvärtom gentemot den första psykobiologikursen som var mer basic. Där fanns det ett svar på allt. Psykobiologikursen var typ gammal forskning som...
bekräftats tusen gånger
på hundra olika sätt
vilket gett upphov till tio teorier
varav en verkar mest trolig.

Typ, generaliserat. Neuropsykologin handlar mer om nuvarande forskning, som typ
gett upphov till tusen teorier
som testats hundra gånger
och bekräftats tio
varav inga för sig verkar särskilt troliga
utan behöver åtminstone fem andra
plus en som du konstruerar själv

Därtill kanske man ska ta i beräkning de tjugonio (?) förvirrade psykologstudenter som denna termin förväntade sig ett svar och fick tusen. Det är frustrerande. Man ser att det finns någon form av sanning i allt det vi läst, den ligger där som en hägring, en oas i öknen, precis bortom räckhåll. Det är säkert ett jättespännande ämne att forska inom eftersom det är så nytt, men att plugga det är frustrerande. Allt man för höra är: Det kan vara så här! Men lika gärna så här! Förmodligen är det både och!

... precis som i alla andra kurser vi läst. Även om det är biologi, förtjänar verkligen neuropsykologin att kallas psykologi. Inte minst pga att all kunskap som är inhämtat på ämnet är förknippat med någon slags lidande, vare sig det är en stackars apa som opererats så att den inte längre kan känna känslor eller en människa som råkat få syrebrist i en viktig (och för forskningen lagom avgränsad) del av hjärnan under en livsnödvändig operation. Det är mörkt, det är svårt, det är lidande, men det är okej för det är i vetenskapens namn och ett nödvändigt ont för det större goda. Ändamålet helgar medlen, är neuropsykologins bistra ledmotto. Nåväl.

Vill också ta tillfället i akt att gnälla lite över salstenta som examinationsform. Jag är inte den som är den, jag kan redigt erkänna att jag i vanlig ordning pluggat för lite även till denna tenta och den miss jag gjorde berodde säkerligen i huvudsak på det. Men de frågade om Klüver-Bucy-syndromet och jag missade den totalt.

Jag hade varit okej med det om jag inte hade haft någon kunskap om detta syndrom alls, men så här är det: Klüver-Bucy-syndrom uppkommer med bilaterala lesioner på amygdala. Jag vet vad bilaterala lesioner på amygdala ger för symptom, men jag hade inte lärt mig namnet på syndromet. Alltså missar jag alla poäng. Jag gillar det inte. Jag som många andra tänker för konkret - jag lär mig innehåll före form (vilket för övrigt är varför jag är så dålig på människors namn om jag inte känner dem). Därför missade jag alla poäng på den tentafrågan trots att jag hade kunskap om det som frågades efter. Nåväl. Det finns en chans att jag klarar mig ändå.

Imorgon börjar en ny kurs, om behandling av psykodynamisk typ. Det ska bli kul.
-Sigge