Jag hade nästan glömt bort hur det hur det kändes, efter tenta-lättnaden. Efter att på förra kursen, Psykopatologin, ha haft en caseredovisning där man lugnt sammanfattade vad man hade kommit fram till för att sedan få ett ännu lugnare "ja då var ni godkända då" av Håkan, är kontrasten enorm! Neuropsykologin, som vi tentade av i morse, är en pluggkurs utan dess like, och är det något man hör från tidigare terminer är det att man måste plugga häcken av sig och kanske kugga ändå. Så ångesten låg som en våt filt över hela klassen. Tentan var i huvudet, på facebook, i sms:en, den var allt man pratade om. När jag träffade folk från andra terminer hade de koll på att termin fem minnsann skulle tenta snart, det VAR ju allt vi pratade om.. (Det är faktiskt sant. Läskigt!)
Men så kom den. Och det var ju faktiskt inte så farligt. Som extentorna men kanske till och med lite snällare. Jag vet att man inte ska andas ut än men... Det har magiskt gått från "jag kommer antagligen inte klara den" till "jag kommer antagligen inte kugga den" på några timmar.
Skönt. Underbart. Frihet!
Där var ett första inlägg, lite hastigt och lustigt. Det kommer definitivt mer utförligt prat om vad som händer på termin fem och fler funderingar längre fram, men nu måste tentafesten prioriteras!
/Anna
