Nu har det vart egenterapi igen - jag tror jag är uppe i ungefär förtio gånger. Det som från början lät som en evighet (jag trodde från början att femtio gånger var extremt jättemycket) har nu förvandlats till något ändligt. Dock har det blivit ett antal tisdagsmorgonar (det verkar vara klockan åtta en tisdag som jag har en tendens att boka in alla sessioner, trots att jag är rätt seg så tidigt) och nu inser jag att jag kommer att sakna dem. De där femtio gångerna hade gärna fått vara femtio gånger till.
Om jag ska säga något generellt om egenterapin så är det att jag upplevt att det har tagit sin lilla tid att antingen komma till "insikt" eller att märka att terapion har effekt. Tålamod är nog något av den främsta egenskapen (är tålamod ens en egenskap, allt man lär sig på utbildningen kan vara förvirrande ibland) man bör ha eftersom att det tar sin lilla tid. Jag gick nog in med ett väldigt otåligt sinne: jag bara antog att jag skulle lösa alla mina inre konflikter på ett par sessioner, bli en mycket bättre människa på en månad. Ja, möjligheterna kändes oändliga. Men när man väl sitter där i terapistolen, ligger där på divanen och ska börja dra i de trådar som är känsliga - ja då känner man verkligen ett motstånd.
Uppenbarligen är det ju terapeutens uppgift att försöka förhindra och gräva igenom försvaren, men hur bra terapeut man än har måste man själv också göra det tuffa arbetet. Det har kännts som ett arbete - i början kändes det jättekonstigt att bara prata oavbrutet i nästan 50 minuter utan att egentligen behöva fråga terapeuten någonting alls. jag måste erkänna att detta kändes jätteobekvämt för mig i starten. Det är kanske så att personer som väljer att börja studera till psykolog är mycket bättre på att lyssna än på att prata. Detta kanske är ett försvar i sig - om man känner sig obekväm i en viss situation så kanske man låter den/de andra få mycket större talutrymme och därför flyttar man fokus på sig själv.
Nu måste jag sluta skriva, jag måste skynda mig ut och luncha på stan. Jag tror det behöver bli en uppföljare om dessa tankar kring egenterapin eftersom att jag kände att detta inlägg blev något ostrukturerat.
Sven
