Konkret och abstrakt

Det har farit runt en del andra tankar på sistone också. Bland annat om abstrakt gentemot konkret tänkande. Jag ska skriva en artikel om det här för samtalpågår, psykologprogrammet i Lunds nättidning. Artikeln kommer snart; skillnaden är att den kommer hålla sig mer till det faktiska innehållet.

I alla fall, vi fick tillfälle att gå på ”speeddejting” med tre yrkesverksamma psykologer. Gemensamt för alla var att de sysslade med traumatiserade människor. En med barn, en med ungdomar och en med vuxna. De arbetade med lek, dans respektive symboldrama. Ofta var de traumatiserade ensamkommande flyktingar från krigsdrabbade områden.

Gemensamt för de många av de lekande barnen och de dansande ungdomarna var att de till en början inte lekte eller dansade alls. För att förklara detta målade lekterapeuten upp en teoretisk förklaringsmodell:

Barnens fantasivärld är alldeles för ångestfylld och skrämmande eftersom de har haft så hemska upplevelser. Vår inre fantasivärld som ofta används för att predicera framtiden baseras på sånt vi har varit med om förut – och att stiga in i ett som-om scenario skulle vara att bjuda in demonerna. Det kan handla om en rädsla för att återuppleva en liknande hemsk händelse igen.

Därför fokuserar de på nuet, de vågar inte stiga ur här-och-nu. Det är väldigt dramatiskt men det är nog någonting som vi alla kan relatera till och som fyller en funktion om det inte blir för starkt. Allihop har vi väl rädsla inför saker – exempelvis en tenta.

Vi blir knappast hjälpta av att sitta och fantisera om ”hur kommer det att gå?” när vi har tentaångesten – då kommer vi fyllas av skräckscenarion: ”det går åt helvete ändå”, ”det är ingen mening att jag pluggar”, ”jag är dålig på tentor” etc. Nej, det är mer konstruktivt att trycka bort det där, fokusera på det konkreta här-och-nu (dvs att läsa boken, diskutera med andra kursare kring vad innehållet etc). Genom det märker att vi kan lära oss och vår fantasivärld ändras. ”Kanske kan jag klara detta ändå”. Ångesten försvinner. Men det kräver att vi går tillbaka till vår fantasivärld vilket dessa barn förståeligt nog inte klarar.

Den andra extremen som främst syns bland barnen är att enbart leva i en skapandeprocess. En ”frisk” fantasivärld tar in intryck från omvärlden och förändras med den, utvecklas och blir ständigt en annan. Den integrerar perceptioner av verkligheten med fantasin. Med hjälp av den förstår barnet verkligheten bättre.

Ett barn som är traumatiserat kan ”låsa in sig” i en egenhändigt skapad fantasivärld. Vid första anblick kan den verka vara väldigt kreativ och utvecklad, men det blir uppenbart när man följer barnets lek över tid att den inte förändras. Samma mönster återkommer, samma figurer som vill samma saker finns ständigt där oavsett vad barnet leker med. Dessa barn klarar inte att återgå till den konkreta världen här-och-nu och integrera den med sin fantasivärld.

Vad händer med de "inlåsta" barnen när de blir vuxna då? Nu kanske jag drar på lite för hög växel, men kanske är det det fenomenet vi ser bland riktigt stora artister, exempelvis inom musiken? De har sin speciella stil som de kör och inte förändrar överdrivet mycket – de producerar låtar på samma tema. Sen tar de livet av sig. Kanske klarade de till slut inte av att leva i det konkreta här-och-nu. Jag tänker på Curt Cobain och alla de andra som tog livet av sig vid 27 års ålder. Andra artister byter stil, utvecklar sig, låter annorlunda och tappar/byter fans. Jag vet inte, förmodligen funkar inte den liknelsen. Det var bara en tanke...

Naturligtvis lever vi alla i nån slags normalvariation. Vissa av oss drömmer sig bort, andra är mer marknära. Dock tror jag att det är ett väldigt viktigt område, särskilt för oss som psykologer. Vi måste någonstans våga finnas kvar i ångesten som kommer uppstå i mötet med en människa som mår dåligt, se det konkreta, jobba med det, för att därefter lämna det konkreta och gå in i en fantasivärld, abstrahera, leka med olika tankar, göra om, förändra och återföra det till den konkreta världen. Man kanske kan kalla det för att lära en vuxen leka?

Jag tror att vi kommer prata om detta i kommande kurs när vi läser om psykodynamisk behandling.
-Sigge