Nu när påsken kom och gick fick jag - utöver en massa spännande insikter av vad för mycket påskmat kan göra med ens kagge - en ganska ångestväckande känsla av att jag gått 48 av mina 50 gånger. Jag har två veckor kvar och seperationer är inte riktigt my cup of tea.
Men på samma gång känns det också rätt bra att sluta; jag har många gånger känt mig irriterad på tanken "att nu måste jag ta mig till min egenterapi" igen. Men nu så här på slutet känner jag vilken mångfacetterad upplevelse det har varit, en erfarenhetsberikelse:
Jag har fått tala om känslor på ett sätt som är svårt att diskutera med en person man redan känner.
Jag har fått övervinna min rädsla för att tala om svåra saker. Detta är en erfarenhet av holding/containing begreppet - att någon klarar av att lyssna.
Jag har fått ligga på en divan och tala som en riktig viktoriansk neurotiker. Skämt åsido, jag har fått tillfälle att bli mindre skeptisk mot det här med att ligga ner. En dag var jag helt enkelt redo att pröva och det har gett mig mersmak måste jag säga.
Jag har, som jag säkert sagt innan, fått en bättre tidsuppfattning när det kommer till att egenterapi tar tid, vilket får mig att känna ännu mer respekt inför yrkestiteln.
Nu är det Valborg,
Sven
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar