Betraktelse

Det var ett tag sen jag skrev så jag tänkte att det kanske var dags. Kursen om psykodynamisk behandling är avslutad och den om kognitiv behandling påbörjad. Jag sitter på den andra lektionen och slås av ett antal saker som jag nu tänker gnälla över här nedan.

Den första är en gammal observation som säkert är välkänd för de flesta: psykodynamiskt orienterade föreläsare har (om möjligt) oftast skägg. De bär en klassisk psykologkofta, de är lite äldre och föreläsningarna med dem känns mer som ett mysigt, förtroligt samtal där man känner sig lite som ett väl omhändertaget barn, vilket kanske också är tanken. Tekniska hjälpmedel har man inte hört talas om. På sin höjd används kanske gamla overheads.

KBT-föreläsare däremot, de har ofta kavaj på sig. De framstår som välskötta och är det en kvinna som föreläser är hon ofta strax över trettio och blond. Det är klart och tydligt en föreläsning och inte ett samtal. Den är inte strikt, men den känns strukturerad och vanligtvis har föreläsarna flashiga powerpoints som kanske förts över till datorn via minneskortet på sin iPhone som de slår över till ljudlös strax innan föreläsningen börjar.

Det andra jag slås av är språkbruket.

När vi läste om psykodynamisk behandling kunde språket bli väldigt kryptiskt och svårtillgängligt. Upplägget på kursen var en serie seminarium som gav plats till diskussioner och egenhändigt tänkande. Man pratade mycket om objektrelationer, överföring, motöverföring, förmåga till att leka med tanken och andra stora abstrakta områden som kräver av studenten en viss förmåga att sätta sig in i ett helt nytt sätt att tänka.

Kognitiv behandling använder, hitills, ord som är lätta att förstå i sammanhang som känns logiska. De pratar om tankar, känslor, uppmärksamhet, syn på sig själv och andra etc. Det är lättillgängligt, känns jordnära, nära vardagen på ett helt annat sätt. Det slog mig att vi förmodligen allihop KBT:at oss lite till vardags livet genom och att jag absolut kan se att det fungerar.

Jag tycker att det är lite synd. När vi satt på förra kursen blev jag ibland lite förlägen – tänk om någon oinvigd vandrat in och hört hur långa tankegångar vi kunde få bara utifrån en dröm om att krossa katthuvuden? Nu satt vi bara och ”lekte med tanken”, men ändå.

Samtidigt tror jag att det är en av styrkorna i den psykodynamiska teorin; det rena förklaringsvärdet -  verktyg att förstå nästan vad som helst på nästan vilket vis som helst. Ibland dock svävar den iväg. Den tar en under armen och sätter sig på ett abstrakt moln som blåser bort mot horisonten och från verkligheten på ett sätt som inte känns helt okej.

Men jag tror också att KBT inte riktigt alltid räcker till. Det är någonting som saknas. Det känns lite för enkelt, lite för tydligt. Exempelvis berättade vår föreläsare på PDT-kursen om en patient som regredierade så mycket att den inte längre kunde tala under sessionerna utan började jollra (tror jag?). Kan KBT förklara det? Hade en person som gått genom en sådan upplevelse via PDT i slutändan fått mer hjälp om den gått genom en KBT-behandling istället?

En tredje sak jag slogs av efter en stund: jag hade börjat tänka antingen-eller utan att tänka på det själv. Jag har ju tidigare kommit fram till nån slags slutsats om att man behöver båda två, utifrån vad jag hört av kliniskt aktiva psykologer som hävdar det och min egen oförmåga att övertygas av varken eller.

Vidare glöms andra perspektiv bort – var är den existentiella terapin? Var är den interpersonella? Var är den humanistiska? Jag vill veta mer. Förmodligen är det väl bara att slå upp en bok och läsa. Men jag är lat, så istället gnäller jag här. Så, om ni läst så här långt och hoppats på nån slags bra slutsats så fick ni tji den här gången.

Simma lugnt

//Sigge