Psykopatologi

Hejhej. Jag har inget avancerat att skriva om denna gången så det blev lite mindre genomtänkt och mer på känsla genom att stolpa upp lite grann vad som rör sig i huvudet mitt just nu.

Vi läser fortfarande om patologi och i takt med att terminen fortgår och böckerna plöjs genom känner man att kunskapen ökar vad gäller psykiatriska diagnoser och diverse mentala tillstånd. Som det bör vara.

Vad gäller att läsa om de olika diagnoserna har man nu gått från det spattiga ”men det här har jag!”, ”men kolla, det där är ju precis som jag är!” och ”seriöst, den där skumma snubben som alltid dreglade och skulle slåss på mellanstadiet hade bergis det här!” och landat i det tryggare ”okej men jag har lite drag av det här” och ”jag kan förstå det här”.

Jag skulle ljuga om jag sa att kursen inte rörde upp en del saker varav mycket inte var bearbetat. Alla har mått mer eller mindre dåligt i sina liv, av och till. Långt ifrån alla har väl egentligen funderat på det. De frågor jag hade vad gällde de perioderna lät i alla fall i mina öron ganska fåniga eftersom jag redan visste nånstans vad svaren är och kände att det inte var någonting att rota i. Det påverkade mig inte nu, väl?

Man är verkligen blind för sig själv, för så hade jag aldrig känt om ”jag” hade varit någon annan. Allting man har varit med om påverkar en och självklart är lilla jag inget undantag. Kognitivt kunde jag förstå det även innan och det var därför jag bemödade mig om att ta upp det i egenterapin. Man förstår så mycket rent kognitivt men det räcker inte alltid till.

En annan insikt rör allt man hör om att man ska vara nöjd med det man har, att man ska acceptera sig själv och vara lycklig för den man är. Visst – man ska acceptera sig själv och vara nöjd med den man är. Dock finns det en risk i den strävan – att uppfatta ”jag” som något statiskt.

Det är mänskligt att vilja förbättra sig själv. Vi har inte minne och känslor för inget – varje erfarenhet ska vi lära oss av och förhoppningsvis bli bättre av. Det förändrar oss och vad vi vill. Man får inte glömma var jag just nu vill hamna sen, eller blanda ihop det med var jag sen vill vara efter det, med var jag då ville vara just nu , eller med var ni vill att jag ska vara. Annars finns risken att fastna i något destruktivt.

För, vi tvingas ju allihop ibland överleva genom en form av självomhändertagande som skulle vara dålig i längden. Detta är inte sjukligt i sig och är vanligen inte vårt fel – vi befinner oss i ett sammanhang där vi av en eller annan anledning inte har något bättre val. Det blir destruktivt först när vi tar med oss denna form av självomhändertagande till andra områden av livet där det inte är nyttigt eller behövligt. I värsta fall påverkar det vår funktionsnivå markant och då kallas det psykisk sjukdom.

Då är det föga förvånande att psykologstudenten känner igen sig i så många av diagnoserna. Vi har nog allihop varit lite borderline vid något tillfälle, haft lite bipolära perioder, blev lite deprimerade när vi var utfrusna i skolan, hade hörselhallucinationer nån gång på fyllan, etc. Det är ytterst mänskligt i kampen för överlevnad. Det finns en gradskillnad och/eller en skillnad i frekvens och varaktighet. Men vi (jag?) påminns ändå om de perioder då vi mådde lite sämre.

Det är väl därför det är så viktigt för psykologen själv att ha koll på sina problem i grunden. Den konfronteras av alla former av psykiskt lidande. Något av det kommer att påminna oss om när vi själva mådde dåligt.

//Sigge