Psykopatologi part II

Jag läser nu Nancy McWilliams bok Psykoanalytisk diagnostik och påverkas en del av den i mitt tänkande. Jag har inte helt och hållet koll på vilka av dessa tankar som är mina och vilka som kommer från boken och kommer inte heller anstränga mig för att utröna det. Ni måste skriva om något av det jag skriver är feluppfattat eller om ni inte håller med. Men till saken:

I utvecklingspsykologin (termin 2?) läser man om optimal frustration. Det är en term som jag finner särdeles intressant, för det verkar som att den kan appliceras på så många olika områden av våra liv. Inte i sin snäva betydelse - termen optimal frustration används egentligen bara inom barns utveckling. Den betyder ungefär att ett barn ska få uppgifter och utmanas precis rätt. Den ska inte finna tillvaron för svår och inte heller för lätt. Den behöver gränser att röra sig inom, trygga gränser så att den vågar utforska.

Men vi fortsätter utvecklas livet genom och jag tycker att det kan vara intressant att betrakta livet genom en lins av "optimal frustration". Vi behöver en tillvaro som varken känns för lätt eller för övermäktig. Det fungerar faktiskt också på gruppnivå när vi i vuxen ålder arbetar tillsammans. Studier visar en väldigt stark kausalitet - gruppens prestation påverkar hur väl individerna i gruppen tycker om varandra. Det läser man på termin 4. Jag tycker det är intressant hur människan i grupp fungerar ungefär likadant som människor på individnivå, fast med mer extrema svängningar. Nåväl. När det gått fel i individens utveckling kan det beskrivas ungefär så här:

En människa med alldeles för många gränser blir inte fullt ut människa (fullt funktionell). Om vi har alldeles för många regler som säger till oss hur världen kan fungera, om alltings påverkan på vartannat, blir vi hämmade. Det blir för mycket att ta in – konsekvenstänket blir alldeles för långdraget och individen ser alla möjliga sorters skräckscenarion framför sig. Det kan leda till att den aldrig vågar utforska. Det är då vi ser ångestproblematik, fobiska rädslor och dylikt.

Något jag inte tänkt på så mycket förut är att en människa utan gränser inte heller blir fullt ut människa. Det är ju genom gränser som vi förstår hur världen fungerar. Vi förstår att en sten kommer falla nedåt eftersom att den är begränsad av gravitationen. Om vi inte förstod det och istället tänkte att vi aldrig skulle kunna förutspå vilket håll stenen skulle flyga åt om vi släppte den, skulle vi aldrig kunna bygga ett stenhus. Vi skulle förmodligen bli panikslagna så fort vi råkade röra vid en sten.

Om en människa då aldrig skapar sig en sammanhängande bild av vad som begränsar oss i den sociala världen kan den inte umgås ”normalt” med andra människor. Dessa människor blir i värsta fall psykotiska – ser inte världen som majoriteten, har föreställningar vitt skilda från majoritetens. De upplever att det finns gränser nånstans men förstår inte riktigt vad det är och kan inte heller uppskatta ungefär var de går. De är konstant rädda, vilket är ganska förståeligt.

Jag vill också ta upp psykopater, eller, personer med antisocial personlighetsstörning. De har inte fått någon konsekvent bild av hur känslor fungerar och således har känslorna mest blivit till ett hinder för dem. Däremot har de ofta tvingats lära sig läsa av andra människor – de kommer ofta från dåliga hemförhållanden där de behöver lära sig vad de ska göra för att undvika exempelvis att få stryk eller värre. De lär sig manipulera människor för att uppnå sina mål. De har fått gränser inom vissa områden – gränser som inte överensstämmer med många andras – men inte vad gäller det känslomässiga området. Alltså känner de inte.

Vidare tänker jag att det appliceras även på oss, vi som vanligen räknas som friska. Möter vi någon som inte stimulerar oss intellektuellt eller känslomässigt men som kanske dyrkar marken vi går på, reagerar vi vanligtvis inte genom att dyrka personen tillbaka. Nej, vi blir smickrade men knappast intresserade tillbaka. Möjligen tvingas vi bli psykopater ett litet tag för att släppa moralen – vårt mål är att få personen att försvinna eller så kanske vi får den att göra oss en del tjänster. Bara för att vi kan och för att vi har behov av det.

Vidare kanske vi råkar ut för någon med följden att vi eller den sätter för höga krav på oss. Vi upplever situationen vara helt omöjlig och svårförståelig. Kanske blir vi då fobiker och börjar undvika den personen? Eller känner vi oss tvingade att umgås med den ändå utan att riktigt egentligen vilja, som led vi av tvångshandlingar?

Det är ju ett kontinuum – ju mer åt vardera hållet den andre är, desto mer reagerar vi på det. Om personen ligger inom vår zon för vad vi klarar av, upplever vi kanske att den är stimulerande. Vi vill såklart umgås med människor som utmanar oss men som inte gör det omöjligt för oss, som stimulerar oss ungefär som spädbarnet, som vi upptäcker världen med (Vygotskys proximal zone of development poppar upp i huvudet) och som hjälper oss förstå saker och ting. Det säger ju sig självt. Vänskap är ju mer ömsesidigt. Men jag hoppas ni förstår min grundtanke.

Vilket ansvar det är att vara människa bland andra människor! Allt vi gör formar världen för vår omgivning och vår omgivning formar oss tillbaka genom en slags ömsesidig optimal frustration. Nu ställer det kanske inte alltid samma höga krav, att vara vän som att vara förälder. Men kanske det är delvis därför ungdomar inte behöver ett barn (generellt sett) för att känna sig optimalt frustrerade.

Häng mig inte för det där sista nu. 

//Sigge