Ja. Så. Då är vi snart examinerade från psykopatologikursen. Det gick fort, mycket fort. Men det är okej. Neuropsykologi, som är nästa kurs, är ju lite på samma tema.
Från att ha blivit matade med alla psykologiska teorier om hur unik människan är och hur varje människa har sin egen historia, sina egna scheman, sina egna sätt att möta världen och sina känslor inför den, går vi nu till att bli matade vad vi faktiskt har gemensamt.
Psykopatologin pekar på att vi kanske är unika som individer, men att vi borde ändå, någonstans, ha begränsade möjligheter vad gäller hur vi reagerar på stressade situationer utifrån våra gemensamma kulturella och sociala sammanhang och våra någotsånär lika biologiska utgångspunkter. Det motsätter inte nödvändigtvis varandra.
Neuropsykologin fördjupar sig i de biologiska likheterna. Den försöker kartlägga utgångspunkten för våra emotioner och kognitioner, hitta gemensamma nämnare, förstå funktionerna. Otroligt intressant, i mitt tycke. Vad är egentligen en känsla? Vad är egentligen en tanke?
Någonstans kommer jag att tänka på Liftarens guide till galaxen och svaret 42. Neuropsykologin är lite inne i samma veva. Vi vill så gärna ha svar på vad tankar och känslor egentligen är och hur de ser ut, att vi glömmer att vi inte riktigt förstår svaren om vi inte, egentligen, förstår vad vi frågar. Serotonin, GABA, prefrontala cortex etc – visst. Men varför kan två personer med samma biokemiska uppsättning och samma ytliga symptom reagera helt olika på samma medicin, till exempel?
Jag vet då inte. Det är egentligen fel att likställa tanke med språk och också att det är fel att skilja tanke från känsla. En tanke kan ge sig uttryck i en impuls, i en känsla i kroppen, i vårt sätt att röra och föra oss på, i hur vi reagerar på någonting. När vi sen verbaliserar den så tror jag inte längre att det är en tanke på samma sätt. Den har inte längre samma grepp om oss.
Likaså tror jag inte heller att vi kan ha en tanke som inte är förankrad i en känsla. Känslorna är linsen vi betraktar världen genom. Om vi är skitarga och ändå tänker att ”det här är inte bra” så är det för att vi nånstans därunder har en känsla av att det inte är bra att vara arg just nu. Det är väl det KBT arbetar med. Genom tanken kommer man åt känslan och inte tvärtom, som PDT.
Men iaf, det är mycket lättare att försöka förstå syftet. Känsla och tanke syftar till att sortera och tolka information som kommer från våra sinnen. Från början var detta inte jättekomplicerat. Sen poff, skedde en mutation nånstans och någon liten individ började tänka lite mer med prefrontala cortex. Vi utvecklade kapaciteten till tidsuppfattning och kommunikation via symboler. Därmed kunde vi överföra information mellan individer på ett mer effektivt sätt än med enbart DNA.
Om det är så att tanken är till för att behandla information som kommer utifrån, finns det ingen anledning för evolutionen att låta oss definiera vad tanken eller medvetandet är med tankens hjälp. Då blir det komplicerat att utröna vad tanken egentligen är med bara tankens hjälp. Det är väl lite det som Buddha kom på, den gamle liraren...
Dock jobbar vi som släkte för att kartlägga och förstå oss själva. Vi belönar de som bygger datorer, som utforskar sätt att efterapa hjärnan, som låter oss komma närmre en förståelse av vad vi egentligen har innanför pannbenet. Alltså är det adaptivt nu när vi bemästrat vår omgivning så pass mycket att den inte är farlig för oss som släkte på samma sätt längre. Evolutionen lever vidare.
Många experiment som syftar till att förstå exempelvis hur småbarn kan lära sig språk så väldigt fort använder just datorer och komplicerade logaritmer. Men det är fortfarande bara en enkel mekanism, en tanke frikopplad från känslan och från kroppen. Vi kommer säkerligen konstruera biologiska datorer i framtiden för att djupare undersöka oss själva. Frågan är om vi kommer kalla det för en dator eller en ny djurart. Kanske blir det både och. Men om jag ska vara cynisk så blir det förmodligen en dator så att någon kan ta patent på det.
Enligt psykologiska teorier formar tidiga känslor, upplevelser och språk vårt sätt att tänka och känna. Det måste väl gå att hitta inom neuron eventuellt? Varje individuell hjärna bör se annorlunda ut, såklart med vissa gemensamma strukturer. Tänk då, om vi fullt ut skulle veta hur hjärnan och kroppen fungerade och kunde läsa av det. Varje hjärna skulle bära sina ärr, berätta sin egen historia.
Tänk om vi skulle kunna skanna av det och på något vis ta det till oss. Möjligen skulle vi inte ens behöva prata längre. Optimal förståelse av varandra, parallellkopplade. Skulle vi bli en organism, uppnå den här sammansmältningen med omgivningen som vissa psykotiska personer kan uppleva? Är vi som släkte mentalsjukt? Inte för att jag tror att vi kommer kunna förstå vår egen hjärna på väldigt lång tid, om någonsin. Men ändå.
Öh ja. Men neuron kommer nog bli kul fast förvirrande. 42.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar