Psykopatologin snart över

Psykopatolgin börjar närma sig sitt slut..

Och jag märker att jag inte har skrivit i bloggen på länge. Varför vet jag inte, men förbättra mig ska jag. Kanske är jag inte speciellt van eller duktig på att skriva, eller så flyger tankarna fram och tillbaka – fram och tillbaka. 

Nu är det onsdag kväll och jag har precis avslutat en grupparbetsdag. Vi är nu inne på examinationsmomentet på E:1:1 och det går framåt. Den filmen vi fick se heter Breaking the Waves. Den fick mig att känna mig illa till mods hela måndagskvällen och jag minns att jag hade svårt att sova den natten. Den handlar om en ung kvinna som går till extrema uttryck för att blidka sin gud och sin man. Miljön kring karaktärerna är en karg ö utanför skottland och man riktigt känner i märgen att detta är en mycket destruktiv miljö som snarare gör hennes sjukdom värre.

Samtidigt känns det konstigt att sitta och skriva om filmen på ett objektivt och distanserat sätt. Diagnoser hit och diagnoser dit. Egentligen vill man bara åka ut till denna ön, ta hand om henne, se till att hon får ett bättre självomhändertagande och att hon ska kunna känna lycka igen. Jag känner att Bess – som hon heter i filmen – har väckt hjälparen i mig.

Vad det gäller självdestruktivitet är det nog väldigt vanligt hos de allra flesta – i små doser. Nästan dagligen stjälper jag i mig den där extra koppen kaffe, trots att jag vet att det kommer göra mig mer stirrig och neurotisk och uppvarvad. Man äter den där påsen med godis på söndageftermiddag trots att man vet att man kommer få sockerchock och antagligen efteråt kommer känna sig en aning förslappad. Jag menar inte att detta är självdestruktivt i den mån att DSM – IV skulle ettikettera en, men jag tror att det är lätt att hamna i mönster där man har svårt att se de långsiktiga konsekvenserna av det man gör. Man gör det man behöver för stunden och det är lätt att man fastnar i en ond spiral eller cirkel. Detta är nog mycket mänskligt men inte för den sakens skull mindre viktigt att reflektera över.

Nu när psykopatologin nästan är klar känner jag att jag har lärt mig en hel del – särskilt lärdomen att det är människan och inte diagnosen man behandlar. Detta kan tyckas självklart, och jag har alltid haft tankegången att varje människa har en komplex bakgrundshistoria och omplex miljö hon eller han lever i. Ändå är det lätt att falla i den såkallade kognitiva tankefällan etikettering och då glömma att människor är mycket mer än bara sin diagnos.

Detta var mina tankar för denna gång.

Sven